springfort

inte alls en fredag jag hade väntat mig. varför bli det alltid så? jag som trodde att denna helgen skulle göras till något bra, något fint.
iofs var gårdagen bra men eftersom det var en torsdag så räknar jag inte med den till helgen. Käre Alexander fyller 18 idag och igår var det fest. det var himlans bra. tack alla.
till och med tack till dig, dig som jag aldrig trodde jag skulle tacka.
vaknade upp och kan säga att min rygg är bättre, men min tå bredvid lilltån är dubbelt så stor som dom andra idag och såren varar enormt mycket.

jag har tänkt mycket idag, tänkt på hur mycket som springer förbi än. hur mycket man inte hinner med som man borde. känns som jag bara står bredvid och tittar på när allt händer, jag förlorar.
och vad gör man när man käner att man håller på att förlora en vän, en vän man vet att man inte borde förlora?
vad ska jag eller kanske vi göra för att det ska kunna bli som innan? det finns inget svar på det för det kommer aldrig bli som innan och det har haf redan förstått, och det gör ont. skaver liksom i hjärtat.
det blev sms idag, och det blev något fint av det:

- allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvet.
- jag liksom föll över kanten
- och natten som kom sov jag vaken och drömde om allt, som vi kunnat göra.
- den vackraste stunden i livet var den när du kom.
- och den jävligaste stunden i livet var den när vi gick.

men det är så,
vänner försvinner mitt framför ögonen på än trots att
man vill göra allt för att hålla kvar det som var.

nu ska jag bara försöka acceptera att min kväll är förlorad.
min kväll blir inte fin, inte bra, inte ljus.
mest mörk och ensam.