Allt det fina ligger i betraktarens ögon. Så sägs det. Med misstänksamma ögon stirrar jag på mig själv i spegeln, blänger, sneglar och glor. Undrar vem som betraktar mig och ser allt det fina. För om jag ser fina saker i så många, så mycket, då måste det finnas fina saker att se i mig med. Jag menar inte på utsidan, jag syftar på insidan. Vem betraktar min insida, vem är det som ser allt det där som jag håller inom mig? Kan man se någon annan människas insida utifrån? Jag ser på bilder, blickar in i uttryckslösa ögon på dataskärmen, mina egna ögon. Vad avslöjar dem? Hur mycket vet ni, och vad är det ni bara gissar er till?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se på mig själv så som jag alltid gjort. Jag ser hon den där fega och tillbakadragna tjejen som hellre står över något roligt än tar för sig. Jag lever inte i nuet, som jag försökt inbilla mig så länge. Jag lever i dået, kommer på allt för sent. Så skulle jag sagt, och det där borde jag ha gjort. Jag ser en tjej som har svårt att gå vidare och som ältar småsaker i oändlighet. Jag ser en tjej som inte vågar visa hur stolt hon blir då hon lyckas med något. Jag ser en tjej som förmodligen kommer att tveka länge innan hon publicerar det här inlägget.

Men det är inte jag som är betraktaren, det är ni. Du och du och du. Och nu ber jag er att skriva en kort rad om det ni ser.


i dina ögon

Dagboken 2 kommentarer




Allt det fina ligger i betraktarens ögon. Så sägs det. Med misstänksamma ögon stirrar jag på mig själv i spegeln, blänger, sneglar och glor. Undrar vem som betraktar mig och ser allt det fina. För om jag ser fina saker i så många, så mycket, då måste det finnas fina saker att se i mig med. Jag menar inte på utsidan, jag syftar på insidan. Vem betraktar min insida, vem är det som ser allt det där som jag håller inom mig? Kan man se någon annan människas insida utifrån? Jag ser på bilder, blickar in i uttryckslösa ögon på dataskärmen, mina egna ögon. Vad avslöjar dem? Hur mycket vet ni, och vad är det ni bara gissar er till?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se på mig själv så som jag alltid gjort. Jag ser hon den där fega och tillbakadragna tjejen som hellre står över något roligt än tar för sig. Jag lever inte i nuet, som jag försökt inbilla mig så länge. Jag lever i dået, kommer på allt för sent. Så skulle jag sagt, och det där borde jag ha gjort. Jag ser en tjej som har svårt att gå vidare och som ältar småsaker i oändlighet. Jag ser en tjej som inte vågar visa hur stolt hon blir då hon lyckas med något. Jag ser en tjej som förmodligen kommer att tveka länge innan hon publicerar det här inlägget.

Men det är inte jag som är betraktaren, det är ni. Du och du och du. Och nu ber jag er att skriva en kort rad om det ni ser.