Energitjuvar... jag är helt slut.  

Just nu läser vi socialpsykologi, en kurs där vi ska lära oss jobba i grupper, där vi ska utmanas varje dag i skolan. När vi i september var på vår ULF, utbildande ledarskap i fält som jag tidigare berättat var rätt tufft, blev vi indelade i grupper och det är i dem grupperna vi jobbar i nu under kursen. Vår helgrupp är 8 pers från klassen, sen har vi delat vår grupp i två för att skriva en hemtenta. Vi gör fortfarande övningar i helgrupp, ett par i veckan och den övriga tiden är det föreläsningar och grupparbete.

Min grupp är bra, min lilla grupp, men sen i den stora 8 gruppen känner jag en del spänningar, något ligger i luften. Jag vet att jag tar mycket plats, jag vet att jag lätt tar ledarrollen och ser till att saker och ting händer. Men aj, här trampar man folk på tårna när man gör det. Jag måste hålla tillbaka heter det, låta de som vanligtvis är tillbakadragna ta plats och höras. Det handlar inte om att jag tystar ner folk och aldrig låter dem träda fram. Däremot avskyr jag när det blir total tystnad när ett beslut ska tas. Och DET sticker i folks ögon. Vi har satt upp mål i gruppen, normer. Vi ska ha högt i tak, alla ska ges utrymme och alla ska ta plats. Men ändå ska jag hålla mig tillbaka?

Därav den något frånvarande uppdateringen, detta suger all min energi just nu. Att överleva dagarna i skolan och sen andas när jag kommer hem och rikta fokus på det jag tycker är roligt. Detta är en kurs som jag såg så himla mycket fram emot, föreläsningarna är så intressanta. Men jag låter, i det här fallet, vissa personer ta över mitt fokus. Och jag blir så irriterad på mig själv som låter dem påverka mig på det sättet. Jag har försökt tänka på hur jag är som person, jag har försökt prata i gruppen men min energinivå är under bottens botten när det gäller detta. nu börjar min nya strategi, ignorans. Det handlar om två veckor till, förhoppningsvis inte mer, ska hålla ut fram till julledigheten genom att tänka andra tankar.
Ignorerar diskussioner och jag tänker inte hålla tillbaka min personlighet. 

 

 

På minuskontot

Idrottsvetenskap Kommentera
Energitjuvar... jag är helt slut.  

Just nu läser vi socialpsykologi, en kurs där vi ska lära oss jobba i grupper, där vi ska utmanas varje dag i skolan. När vi i september var på vår ULF, utbildande ledarskap i fält som jag tidigare berättat var rätt tufft, blev vi indelade i grupper och det är i dem grupperna vi jobbar i nu under kursen. Vår helgrupp är 8 pers från klassen, sen har vi delat vår grupp i två för att skriva en hemtenta. Vi gör fortfarande övningar i helgrupp, ett par i veckan och den övriga tiden är det föreläsningar och grupparbete.

Min grupp är bra, min lilla grupp, men sen i den stora 8 gruppen känner jag en del spänningar, något ligger i luften. Jag vet att jag tar mycket plats, jag vet att jag lätt tar ledarrollen och ser till att saker och ting händer. Men aj, här trampar man folk på tårna när man gör det. Jag måste hålla tillbaka heter det, låta de som vanligtvis är tillbakadragna ta plats och höras. Det handlar inte om att jag tystar ner folk och aldrig låter dem träda fram. Däremot avskyr jag när det blir total tystnad när ett beslut ska tas. Och DET sticker i folks ögon. Vi har satt upp mål i gruppen, normer. Vi ska ha högt i tak, alla ska ges utrymme och alla ska ta plats. Men ändå ska jag hålla mig tillbaka?

Därav den något frånvarande uppdateringen, detta suger all min energi just nu. Att överleva dagarna i skolan och sen andas när jag kommer hem och rikta fokus på det jag tycker är roligt. Detta är en kurs som jag såg så himla mycket fram emot, föreläsningarna är så intressanta. Men jag låter, i det här fallet, vissa personer ta över mitt fokus. Och jag blir så irriterad på mig själv som låter dem påverka mig på det sättet. Jag har försökt tänka på hur jag är som person, jag har försökt prata i gruppen men min energinivå är under bottens botten när det gäller detta. nu börjar min nya strategi, ignorans. Det handlar om två veckor till, förhoppningsvis inte mer, ska hålla ut fram till julledigheten genom att tänka andra tankar.
Ignorerar diskussioner och jag tänker inte hålla tillbaka min personlighet. 

 

 

Jag har under hela den här hösten vart hos en sjukgymnast en gång i veckan. För att göra en lång historia kort, ni som känner mig vet att jag i början av 2014 fick en stressfraktur i höften och har haft en konstant problematik med höften sen 2012 ungefär. Och det gick inte över efter stressfrakturen direkt.
Nu är jag hos Emma, en av sjukgymnasterna vi har på jobbet. När jag idag gör min rehabträning inser jag att jag inte alls tog den på allvar efter stressfrakturen, och gör man inte det, så ja, då skjuter man sig lite i foten. Det blir inte bättre och man kommer tillslut till en ny gräns då man inte kan blunda för det längre. När smärtan tar över inser man att man behöver hjälp.Sagt och gjort. Emma hjälper mig att hitta kärnan till smärtan. Vad framkallar den?  Och utan att veta exakt vad den kommer ifrån så fick jag övningar att göra. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det har inte blivit bättre.
Är det rörligheten? Nervsystemet? Sätesmusklerna? Ländryggen?
Tålamod.
Min värsta fiende. Jag har inget tålamod.
Fortsätter jobba och hittar nya svagheter. Min kropp har hela tiden kompenserat upp den svaga vänstersidan och jag har bildat ett nytt rörelsemönster.
Jag krigar på med min rehab och jobbar med min aktivering av de inre stabiliserande magmusklerna och rumpan.
Även fast det i två månader nu har känns som ett mörker, två steg fram, ett steg bak, så har vi nu äntligen kommit mer framåt. Jag lär mig mer och det är så sjukt intressant att lära sig och förstå kedjan av hur musklerna jobbar, eller som i mitt fall – täcker upp för varandra. Min kropp har hittat ett sätt att skydda de trötta och dåliga områdena genom att överkompensera med andra, och jag har varit helt omedveten om det. Alltså inte att jag haft ont, utan att andra muskler skapar nya rörelsebanor för att kunna fortsätta kriga. Så smart av kroppen att själv hitta sätt att kunna fortsätta, men ändå så dumt av samma anledning. När man känner smärta och är skadad ska man inte fortsätta kötta på, då ska man vila och läka.
Så nu får jag gå tillbaka och skola om kroppen och hjärnan till att göra ”de rätta” rörelserna, vilket är dödsjobbigt.
Så det är vad jag pysslar med nu. Rehabrehabrehab.
Det tar tid och det måste få göra det.

Tålamod. 

 

Att klia tills det blöder på en och samma punkt

Dagboken Kommentera

Jag har under hela den här hösten vart hos en sjukgymnast en gång i veckan. För att göra en lång historia kort, ni som känner mig vet att jag i början av 2014 fick en stressfraktur i höften och har haft en konstant problematik med höften sen 2012 ungefär. Och det gick inte över efter stressfrakturen direkt.
Nu är jag hos Emma, en av sjukgymnasterna vi har på jobbet. När jag idag gör min rehabträning inser jag att jag inte alls tog den på allvar efter stressfrakturen, och gör man inte det, så ja, då skjuter man sig lite i foten. Det blir inte bättre och man kommer tillslut till en ny gräns då man inte kan blunda för det längre. När smärtan tar över inser man att man behöver hjälp.Sagt och gjort. Emma hjälper mig att hitta kärnan till smärtan. Vad framkallar den?  Och utan att veta exakt vad den kommer ifrån så fick jag övningar att göra. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det har inte blivit bättre.
Är det rörligheten? Nervsystemet? Sätesmusklerna? Ländryggen?
Tålamod.
Min värsta fiende. Jag har inget tålamod.
Fortsätter jobba och hittar nya svagheter. Min kropp har hela tiden kompenserat upp den svaga vänstersidan och jag har bildat ett nytt rörelsemönster.
Jag krigar på med min rehab och jobbar med min aktivering av de inre stabiliserande magmusklerna och rumpan.
Även fast det i två månader nu har känns som ett mörker, två steg fram, ett steg bak, så har vi nu äntligen kommit mer framåt. Jag lär mig mer och det är så sjukt intressant att lära sig och förstå kedjan av hur musklerna jobbar, eller som i mitt fall – täcker upp för varandra. Min kropp har hittat ett sätt att skydda de trötta och dåliga områdena genom att överkompensera med andra, och jag har varit helt omedveten om det. Alltså inte att jag haft ont, utan att andra muskler skapar nya rörelsebanor för att kunna fortsätta kriga. Så smart av kroppen att själv hitta sätt att kunna fortsätta, men ändå så dumt av samma anledning. När man känner smärta och är skadad ska man inte fortsätta kötta på, då ska man vila och läka.
Så nu får jag gå tillbaka och skola om kroppen och hjärnan till att göra ”de rätta” rörelserna, vilket är dödsjobbigt.
Så det är vad jag pysslar med nu. Rehabrehabrehab.
Det tar tid och det måste få göra det.

Tålamod. 

 
Onsdagkväll, tentorna ligger bakom mig. och såklart en ny framför mig. Det är så det funkar i skolans värld. man hinner inte andas ut innan det är dags att fokusera på den nya. 
Jag skrev sist att jag såg fram emot denna kursen, Socialpsykologi, och jag hade helt rätt. Fyfasiken vad intressant den är. Jag skulle kunna gå till skolan varje dag bara för att ha föreläsningar. och shit vad mycket enklare det är att motivera sig då. I denna kursen är det hemtentan i grupp som är examinationsuppgiften, känns utmanande och roligt. Jag har en grym grupp! 
Vad har annars hänt sen sist? Jo jag var hemma i Nässjö i helgen, och vilken helg jag fick. Klockren. Fick träffa mina gamla kollegor från Posten och hade en kalaskväll. Umgicks med mamma och pappa. Var på bandy och följde med mamma på vattengympa. Tagit promenader i strålande solsken och snö.
Lycklig in i själen. Nu klarar jag av de sista veckorna innan jul. 
Ja, jo, sen var det det där valet i USA också som hände... och vad hände? fram till januari tänker jag inte tänka på det... 
Ha en fin onsdagskväll, jag ska iväg och hålla vattenklass. 
Tjohoo!! 
 
 
 

Novembergrått

Dagboken Kommentera
Onsdagkväll, tentorna ligger bakom mig. och såklart en ny framför mig. Det är så det funkar i skolans värld. man hinner inte andas ut innan det är dags att fokusera på den nya. 
Jag skrev sist att jag såg fram emot denna kursen, Socialpsykologi, och jag hade helt rätt. Fyfasiken vad intressant den är. Jag skulle kunna gå till skolan varje dag bara för att ha föreläsningar. och shit vad mycket enklare det är att motivera sig då. I denna kursen är det hemtentan i grupp som är examinationsuppgiften, känns utmanande och roligt. Jag har en grym grupp! 
Vad har annars hänt sen sist? Jo jag var hemma i Nässjö i helgen, och vilken helg jag fick. Klockren. Fick träffa mina gamla kollegor från Posten och hade en kalaskväll. Umgicks med mamma och pappa. Var på bandy och följde med mamma på vattengympa. Tagit promenader i strålande solsken och snö.
Lycklig in i själen. Nu klarar jag av de sista veckorna innan jul. 
Ja, jo, sen var det det där valet i USA också som hände... och vad hände? fram till januari tänker jag inte tänka på det... 
Ha en fin onsdagskväll, jag ska iväg och hålla vattenklass. 
Tjohoo!!