Har haft en grym helg. återigen. fredagen var full av sol, långpromenad med fin vän och fredagsfys innan fredagsmys. i lördags åkte vi, ett par vänner till göteborg för alla kolla på några som sprang sista OCR loppet ute för i år. Göteborg välkomande oss med sol och underbart höstväder så vi stannade kvar i göteborg, käkade lunch, kikade runt i lite butiker innan vi åkte hem igen. På kvällen blev det bowling, bubbel, skratt och rätt tidigt i säng. oså älskade söndagsmorgon, gav oss en timme extra och gjorde mig extra laddad för mitt PTpass jag hade inbokad. Paul dödade mina ben, som vek sig när jag gick trapporna sen. men bara att bita ihop för vi hade bokat padeltennis i 90 min direkt efter.... och ja, det gick väl sådär. men kul hade vi som vanligt! Bästa
 
Livet alltså, kan vara sådär himla härligt ändå ju. ni vet, när det liksom bubblar av lycka inom en och man bara går runt och ler... oså tänker jag på det med lite avstånd idag. är jag dum som känner så? får jag verkligen vara såhär glad? är det okej att känna att livet är rätt fint ändå? tänker att jag borde slå bort såna känslor. inte tillåta mig känna det. men vad avgör ifall jag ska få vara glad? Livet är ju så fint. och människorna runt omkring mig gör mig helt varm i hjärtat. klart jag ska få vara glad. Det är en höst som inte alls är sig lik, men den är ändå himla bra. När vi gick in i oktober bad jag om att den skulle swisha förbi, rädd för att den skulle kännas lång. ville bara att det skulle bli första november så jag kunde få min egna lägenhet. på onsdag är det det. och vart tog oktober vägen?! den minst sagt swisahde förbi och när jag tänker tillbaka på de senaste veckorna inser jag att oktober har vart tuff, men även så himla bra. och jag har fyllt den med saker jag vill göra. och det ger mig hopp om att även de mörkaste månaderna av året kan bli ljusa och fina. för jag bestämmer själv hur jag vill att dem ska bli. 
Man måste välja sina tankar som man väljer kläder varje dag.
En påminnelse bara. 
 
 
 
 
 

Det är okej att känna precis allt

Dagboken 2 kommentarer
Har haft en grym helg. återigen. fredagen var full av sol, långpromenad med fin vän och fredagsfys innan fredagsmys. i lördags åkte vi, ett par vänner till göteborg för alla kolla på några som sprang sista OCR loppet ute för i år. Göteborg välkomande oss med sol och underbart höstväder så vi stannade kvar i göteborg, käkade lunch, kikade runt i lite butiker innan vi åkte hem igen. På kvällen blev det bowling, bubbel, skratt och rätt tidigt i säng. oså älskade söndagsmorgon, gav oss en timme extra och gjorde mig extra laddad för mitt PTpass jag hade inbokad. Paul dödade mina ben, som vek sig när jag gick trapporna sen. men bara att bita ihop för vi hade bokat padeltennis i 90 min direkt efter.... och ja, det gick väl sådär. men kul hade vi som vanligt! Bästa
 
Livet alltså, kan vara sådär himla härligt ändå ju. ni vet, när det liksom bubblar av lycka inom en och man bara går runt och ler... oså tänker jag på det med lite avstånd idag. är jag dum som känner så? får jag verkligen vara såhär glad? är det okej att känna att livet är rätt fint ändå? tänker att jag borde slå bort såna känslor. inte tillåta mig känna det. men vad avgör ifall jag ska få vara glad? Livet är ju så fint. och människorna runt omkring mig gör mig helt varm i hjärtat. klart jag ska få vara glad. Det är en höst som inte alls är sig lik, men den är ändå himla bra. När vi gick in i oktober bad jag om att den skulle swisha förbi, rädd för att den skulle kännas lång. ville bara att det skulle bli första november så jag kunde få min egna lägenhet. på onsdag är det det. och vart tog oktober vägen?! den minst sagt swisahde förbi och när jag tänker tillbaka på de senaste veckorna inser jag att oktober har vart tuff, men även så himla bra. och jag har fyllt den med saker jag vill göra. och det ger mig hopp om att även de mörkaste månaderna av året kan bli ljusa och fina. för jag bestämmer själv hur jag vill att dem ska bli. 
Man måste välja sina tankar som man väljer kläder varje dag.
En påminnelse bara. 
 
 
 
 
 
Det är måndag igen. En ny vecka som jag börjar hemma. Vår uppsatsplan ska vara inne på onsdag, den ska vara ungefär 10 sidor. vi har skrivit kanske två. och vad gjorde jag? Jo jag åkte till Sthlm i onsdags. Jag stängde av. Åkte ifrån allt. Det är inte likt mig. Det är inte så jag vanligtvis fungerar. men just nu är inget sig likt och jag fungerar inte som jag brukar. Ville och hade behov av att komma iväg. koppla bort. eller jag kanske har behov av det. en längtan. Jag brukar säga att jag åker bort för att hämta energi och kraft. och att jag kan gå utanför dörren, andas in havet och stirra blint på horisonten och känna allt och ingenting, för att sen komma tillbaka in och fokusera igen. Men jag är inte riktigt där. Livet är som på paus nu, och även fast jag känner 100% och älskar att vara i det, så när jag tänker tillbaka så har jag nog inte mer kraft och energi nu än innan promenaden. innan alla minuter stirrandes på horisonten. eller förra månadagen.
Jag åkte till sthlm för att koppla bort och inte tänka på livet här på denna sidan Sverige. men det betyder inte att det är borta när jag kommer tillbaka att jag lättare kan hantera det denna måndagen jämfört med förra. och just nu kan jag inte hämta energi och kraft, för det finns för mycket som suger ur allt direkt. det blir som plus minus noll. MEN att få vara i det ett par dagar. det gör gott för själen. att få morgonmysa med Sigge är bäst just där och då, men att idag när jag vaknar upp i ett grått varberg inte kunna hämta kraften därifrån. det gör lite ont. men jag lär mig. snart kan jag hämta tillbaka kraften igen. oktober ska bara få ett slut och fötterna ska få fäste igen.
och tills dess, ska jag somna med ett leende på läpparna på kvällarna.
varför?
Jo, för det finns så mycket i mitt liv som är så himla bra trots allt. för att människorna jag har runt omkring mig är av de finaste slag. och för att jag så lyckligt lottad som har dem.
och för att jag måste vara snäll mot mig själv. 
därför! 
 

Vara i det, men inte kunna använda kraften senare.

Tankar Kommentera
Det är måndag igen. En ny vecka som jag börjar hemma. Vår uppsatsplan ska vara inne på onsdag, den ska vara ungefär 10 sidor. vi har skrivit kanske två. och vad gjorde jag? Jo jag åkte till Sthlm i onsdags. Jag stängde av. Åkte ifrån allt. Det är inte likt mig. Det är inte så jag vanligtvis fungerar. men just nu är inget sig likt och jag fungerar inte som jag brukar. Ville och hade behov av att komma iväg. koppla bort. eller jag kanske har behov av det. en längtan. Jag brukar säga att jag åker bort för att hämta energi och kraft. och att jag kan gå utanför dörren, andas in havet och stirra blint på horisonten och känna allt och ingenting, för att sen komma tillbaka in och fokusera igen. Men jag är inte riktigt där. Livet är som på paus nu, och även fast jag känner 100% och älskar att vara i det, så när jag tänker tillbaka så har jag nog inte mer kraft och energi nu än innan promenaden. innan alla minuter stirrandes på horisonten. eller förra månadagen.
Jag åkte till sthlm för att koppla bort och inte tänka på livet här på denna sidan Sverige. men det betyder inte att det är borta när jag kommer tillbaka att jag lättare kan hantera det denna måndagen jämfört med förra. och just nu kan jag inte hämta energi och kraft, för det finns för mycket som suger ur allt direkt. det blir som plus minus noll. MEN att få vara i det ett par dagar. det gör gott för själen. att få morgonmysa med Sigge är bäst just där och då, men att idag när jag vaknar upp i ett grått varberg inte kunna hämta kraften därifrån. det gör lite ont. men jag lär mig. snart kan jag hämta tillbaka kraften igen. oktober ska bara få ett slut och fötterna ska få fäste igen.
och tills dess, ska jag somna med ett leende på läpparna på kvällarna.
varför?
Jo, för det finns så mycket i mitt liv som är så himla bra trots allt. för att människorna jag har runt omkring mig är av de finaste slag. och för att jag så lyckligt lottad som har dem.
och för att jag måste vara snäll mot mig själv. 
därför! 
 

Livet alltså. Så outgrundligt och oförutsägbart. Så mycket vi kan påverka och så mycket vi inte kan styra ett endaste dugg. Allt det där fascinerar mig. Vad som händer och vad som inte händer och att allting snarare beror på hur vi reagerar på det. 
Jag tycket om kontraster. Enkla saker som äventyr på vardagskvällar och lugnet på en helg. och mer luddiga saker som allting vi planerar och styr upp i våra liv – och det som råkar hända ungefär som bananskal.
Det finns ett citat som har fastnat hos mig som jag hörde i en podcast. En gäst sa att han inte försökte gå genom livet och vara så lycklig som möjligt, som många vill. Istället såg han det som sin uppgift att rida på den våg som han gavs. Jag har funderat på det där ett tag och ju mer jag vrider och vänder på det desto mer fastnar det hos mig. Men vad betyder det egentligen?
För mig handlar det om att våga bryta upp från saker som egentligen inte passar mig, men som jag lätt fastnar i. Att våga släppa kontrollen, för det finns någonting där ute som kommer att fånga upp mig. och att jag har både makten och förmågan att påverka, inte så mycket det som sker runt omkring mig, men hur jag hanterar den situationen. För mig är det en uppmaning att vara modig.
Ibland kan man undra varför saker händer. Och man kan undra varför det blev som det blev. och om det nu blev som det blev och kanske inte alltid som det var tänkt kan man lika gärna rida på den vågen.
Ungefär så.

 

 

“Ride the wave that you are given"

Tankar Kommentera

Livet alltså. Så outgrundligt och oförutsägbart. Så mycket vi kan påverka och så mycket vi inte kan styra ett endaste dugg. Allt det där fascinerar mig. Vad som händer och vad som inte händer och att allting snarare beror på hur vi reagerar på det. 
Jag tycket om kontraster. Enkla saker som äventyr på vardagskvällar och lugnet på en helg. och mer luddiga saker som allting vi planerar och styr upp i våra liv – och det som råkar hända ungefär som bananskal.
Det finns ett citat som har fastnat hos mig som jag hörde i en podcast. En gäst sa att han inte försökte gå genom livet och vara så lycklig som möjligt, som många vill. Istället såg han det som sin uppgift att rida på den våg som han gavs. Jag har funderat på det där ett tag och ju mer jag vrider och vänder på det desto mer fastnar det hos mig. Men vad betyder det egentligen?
För mig handlar det om att våga bryta upp från saker som egentligen inte passar mig, men som jag lätt fastnar i. Att våga släppa kontrollen, för det finns någonting där ute som kommer att fånga upp mig. och att jag har både makten och förmågan att påverka, inte så mycket det som sker runt omkring mig, men hur jag hanterar den situationen. För mig är det en uppmaning att vara modig.
Ibland kan man undra varför saker händer. Och man kan undra varför det blev som det blev. och om det nu blev som det blev och kanske inte alltid som det var tänkt kan man lika gärna rida på den vågen.
Ungefär så.