Det är december, snart har vi kommit halvvägs i årets sista månad och en slutspurt av året 2017. och plötsligt slår det mig att det mest händelserika året känslomässigt snart är över. 
Livet är som en berg och dalbana, och visst är det det som är tjusningen. Det är inget genrep för något annat som ska hända senare, däremot kan vi leva livet med olika intentioner. Alla går vi igenom olika perioder där hela vardagen förändras och jag kommer alltid att ha en tro på att vi kommer ut starkare och mer självklara, men att det tar olika lång tid. 2017 och mycket har hänt, ett år med förändringar och där livet har ett fräckt sätt att fortgå. 
Jag har blivit en skjortmänniska - jag älskar skjortor. Varför har jag inte alltid gjort det?! Vad hände egentligen?
Jag uppskattar mina vänner mer - sen umgås jag inte mer med dem idag än för ett år sen, men jävlar vad jag älskar dem. Mer än någonsin! Kanske delar jag med mig mer av livet nu, eller så connectar vi bara på ett annat sätt? Kanske har jag öppnat fler dörrar till dem. och nya vänner kommer in i livet. hur underbart?!
Jag är mer tuff - kanske lite råare, lite mer rättfram och kanske till och med lite roligare att umgås med. Jag har hört människor säga lite olika. Jag vet inte vad det beror på men jag har mig själv, är mig själv och då får man antingen toughen up eller soften up. 
Jag bryr mig inte så mycket om världsliga saker - personer jag kunde bli irriterad på finns inte längre i mitt omlopp. Skvaller och skitsnack är ännu längre bort ifrån mig nu än förrut. Kanske har jag gått upp i mig själv lite mer, men jag ser det som en bra sak. Jag har tydligare bild av vad jag vill fylla mina dagar med och det är inte negativ energi. 
Jag är närmre alla känslor - om det var mycket innan, så har allt blivit mer. Jag känner så mycket och lär mig använda det som inspiration. det är fint med känslor, lyckliga som deppiga. bara jag väljer att välkomna dem.
Jag gör mer saker - förändringar ger ofta mer förändringar. De där trösklarna som ofta stoppar oss sänks dramatiskt, särskilt vid en stor förändring. 
Jag är lite mer skitsamma - jag har alltid vetat att jag kan det mesta själv och kan jag det inte så löser jag så jag kan det. Men nu är det som att jag inte behöver lika mycket hängslen och livrem. Det ordnar sig. The universe has my back. 
 
 

Allt som växer till nåt bra, får ta den tid det tar

Tankar Kommentera
Det är december, snart har vi kommit halvvägs i årets sista månad och en slutspurt av året 2017. och plötsligt slår det mig att det mest händelserika året känslomässigt snart är över. 
Livet är som en berg och dalbana, och visst är det det som är tjusningen. Det är inget genrep för något annat som ska hända senare, däremot kan vi leva livet med olika intentioner. Alla går vi igenom olika perioder där hela vardagen förändras och jag kommer alltid att ha en tro på att vi kommer ut starkare och mer självklara, men att det tar olika lång tid. 2017 och mycket har hänt, ett år med förändringar och där livet har ett fräckt sätt att fortgå. 
Jag har blivit en skjortmänniska - jag älskar skjortor. Varför har jag inte alltid gjort det?! Vad hände egentligen?
Jag uppskattar mina vänner mer - sen umgås jag inte mer med dem idag än för ett år sen, men jävlar vad jag älskar dem. Mer än någonsin! Kanske delar jag med mig mer av livet nu, eller så connectar vi bara på ett annat sätt? Kanske har jag öppnat fler dörrar till dem. och nya vänner kommer in i livet. hur underbart?!
Jag är mer tuff - kanske lite råare, lite mer rättfram och kanske till och med lite roligare att umgås med. Jag har hört människor säga lite olika. Jag vet inte vad det beror på men jag har mig själv, är mig själv och då får man antingen toughen up eller soften up. 
Jag bryr mig inte så mycket om världsliga saker - personer jag kunde bli irriterad på finns inte längre i mitt omlopp. Skvaller och skitsnack är ännu längre bort ifrån mig nu än förrut. Kanske har jag gått upp i mig själv lite mer, men jag ser det som en bra sak. Jag har tydligare bild av vad jag vill fylla mina dagar med och det är inte negativ energi. 
Jag är närmre alla känslor - om det var mycket innan, så har allt blivit mer. Jag känner så mycket och lär mig använda det som inspiration. det är fint med känslor, lyckliga som deppiga. bara jag väljer att välkomna dem.
Jag gör mer saker - förändringar ger ofta mer förändringar. De där trösklarna som ofta stoppar oss sänks dramatiskt, särskilt vid en stor förändring. 
Jag är lite mer skitsamma - jag har alltid vetat att jag kan det mesta själv och kan jag det inte så löser jag så jag kan det. Men nu är det som att jag inte behöver lika mycket hängslen och livrem. Det ordnar sig. The universe has my back. 
 
 

Jag tycker om kontrasterna mellan strävsamhet och lyckorus. Däremellan existerar inte så mycket för mig. Jag förstår att vi alla är olika och att det inte finns något som är bättre men jag tror också det är viktigt att faktiskt kartlägga sig själv och förstå varför man fungerar som man gör.
Att vilja ha roligt är inte att välja den lätta vägen trots vad man kan tro. Ingenting kommer av sig själv och allra minst landar det roliga saker i knät utan att man påverkat vägen dit själv. Det svåraste med att göra saker annorlunda är att faktiskt göra saker annorlunda; att sticka ut från det förväntade, eftersom vi formas och påverkas så mycket av gemensamma värderingar och strukturer. Omgivningens respons och reaktion är det som kan vara allra svårast i sitt val att välja något annat än det förväntade.
Jag lever ett roligt liv. Men jag har också det andra. Som jag beskrev till en vän så tror jag att en person som jag som har förmågan att känna glädje i hela kroppen när jag står på en brygga vid havet och det liksom svindlar av förtjusning inombords men som också har lättare att känna meningslöshet trots att det egentligen inte finns någon rimlig anledning. Mina tankar växlar ofta mellan de kontrasterna: närheten till glädjen, men också närheten till hopplöshet.
För mig är det lite som vädret i fjällen; det kan växla snabbt. Jag tog en långpromenad för ett par veckor sen, började gå i vemod men hittade världens kick längs vägens gång. Trots att ingenting egentligen hänt förutom att jag medvetet styrt mina tankar. Sedan jag kom underfund med hur jag styr mitt välmående är jag inte rädd för mina dippar. De definierar inte mig eller den jag är under de timmar de varar. De är inte av de allvarligare slaget men i min jakt efter att alltid känna äventyr smyger sig vardagen ibland på. Jag är alltså inte alltid #highonlife per automatik.
När jag har diskuterat detta med vänner så pratar vi ofta om att vissa är som motorvägar och andra som berg och dalbanor. Jag är en berg och dalbana och jag har tränat upp mitt tankemönster att ha väldigt mycket svindel i magen och att använda uppförsbacken till nästa utförstjusning till något positivt. Jag sprider rätt mycket energi runt omkring mig och jag behöver laddning. Mitt främsta verktyg när jag känner mig nedslagen av ingen egentlig anledning är att påminna mig om att det är en tillfällig känsla som är här och nu. Lite som ett moln.  Det har oftast inget att göra med den jag är eller det jag gjort. Inte heller med hur andra ser på mig. Den påminnelsen kan verka banal och oviktig men använd den och det blir kraftfullt. Oftast ser jag till att aktivera mig för att inte fokusera för mycket på det där molnet. Jag går ut till exempel. Jag tar promenader eller löpturer till platser som har bra energi. Aktivitet frigör bra grejer i kroppen som hjälper mig att hamna på rätt köl igen. Det laddar mig.
Är det kväll så vet jag att jag kommer tänka annorlunda när jag vaknar nästa morgon. Och den vetskapen är jag trygg i och gör att jag somnar gott och faktiskt – vaknar med en annan känsla i kroppen.
Jag tror att om jag gjort så som samhället gör och som normerna vill att vi ska göra så hade hopplösheten bubblat under huden och fått fäste. Min mening och varför med mitt liv ligger inte i att göra som alla andra. Jag vill att det ska vara roligt att leva. Och det är inte enkelt. Men det är alltid värt det.

 

 

Du styr

Tankar Kommentera

Jag tycker om kontrasterna mellan strävsamhet och lyckorus. Däremellan existerar inte så mycket för mig. Jag förstår att vi alla är olika och att det inte finns något som är bättre men jag tror också det är viktigt att faktiskt kartlägga sig själv och förstå varför man fungerar som man gör.
Att vilja ha roligt är inte att välja den lätta vägen trots vad man kan tro. Ingenting kommer av sig själv och allra minst landar det roliga saker i knät utan att man påverkat vägen dit själv. Det svåraste med att göra saker annorlunda är att faktiskt göra saker annorlunda; att sticka ut från det förväntade, eftersom vi formas och påverkas så mycket av gemensamma värderingar och strukturer. Omgivningens respons och reaktion är det som kan vara allra svårast i sitt val att välja något annat än det förväntade.
Jag lever ett roligt liv. Men jag har också det andra. Som jag beskrev till en vän så tror jag att en person som jag som har förmågan att känna glädje i hela kroppen när jag står på en brygga vid havet och det liksom svindlar av förtjusning inombords men som också har lättare att känna meningslöshet trots att det egentligen inte finns någon rimlig anledning. Mina tankar växlar ofta mellan de kontrasterna: närheten till glädjen, men också närheten till hopplöshet.
För mig är det lite som vädret i fjällen; det kan växla snabbt. Jag tog en långpromenad för ett par veckor sen, började gå i vemod men hittade världens kick längs vägens gång. Trots att ingenting egentligen hänt förutom att jag medvetet styrt mina tankar. Sedan jag kom underfund med hur jag styr mitt välmående är jag inte rädd för mina dippar. De definierar inte mig eller den jag är under de timmar de varar. De är inte av de allvarligare slaget men i min jakt efter att alltid känna äventyr smyger sig vardagen ibland på. Jag är alltså inte alltid #highonlife per automatik.
När jag har diskuterat detta med vänner så pratar vi ofta om att vissa är som motorvägar och andra som berg och dalbanor. Jag är en berg och dalbana och jag har tränat upp mitt tankemönster att ha väldigt mycket svindel i magen och att använda uppförsbacken till nästa utförstjusning till något positivt. Jag sprider rätt mycket energi runt omkring mig och jag behöver laddning. Mitt främsta verktyg när jag känner mig nedslagen av ingen egentlig anledning är att påminna mig om att det är en tillfällig känsla som är här och nu. Lite som ett moln.  Det har oftast inget att göra med den jag är eller det jag gjort. Inte heller med hur andra ser på mig. Den påminnelsen kan verka banal och oviktig men använd den och det blir kraftfullt. Oftast ser jag till att aktivera mig för att inte fokusera för mycket på det där molnet. Jag går ut till exempel. Jag tar promenader eller löpturer till platser som har bra energi. Aktivitet frigör bra grejer i kroppen som hjälper mig att hamna på rätt köl igen. Det laddar mig.
Är det kväll så vet jag att jag kommer tänka annorlunda när jag vaknar nästa morgon. Och den vetskapen är jag trygg i och gör att jag somnar gott och faktiskt – vaknar med en annan känsla i kroppen.
Jag tror att om jag gjort så som samhället gör och som normerna vill att vi ska göra så hade hopplösheten bubblat under huden och fått fäste. Min mening och varför med mitt liv ligger inte i att göra som alla andra. Jag vill att det ska vara roligt att leva. Och det är inte enkelt. Men det är alltid värt det.

 

 
Det är måndag igen. En ny vecka som jag börjar hemma. Vår uppsatsplan ska vara inne på onsdag, den ska vara ungefär 10 sidor. vi har skrivit kanske två. och vad gjorde jag? Jo jag åkte till Sthlm i onsdags. Jag stängde av. Åkte ifrån allt. Det är inte likt mig. Det är inte så jag vanligtvis fungerar. men just nu är inget sig likt och jag fungerar inte som jag brukar. Ville och hade behov av att komma iväg. koppla bort. eller jag kanske har behov av det. en längtan. Jag brukar säga att jag åker bort för att hämta energi och kraft. och att jag kan gå utanför dörren, andas in havet och stirra blint på horisonten och känna allt och ingenting, för att sen komma tillbaka in och fokusera igen. Men jag är inte riktigt där. Livet är som på paus nu, och även fast jag känner 100% och älskar att vara i det, så när jag tänker tillbaka så har jag nog inte mer kraft och energi nu än innan promenaden. innan alla minuter stirrandes på horisonten. eller förra månadagen.
Jag åkte till sthlm för att koppla bort och inte tänka på livet här på denna sidan Sverige. men det betyder inte att det är borta när jag kommer tillbaka att jag lättare kan hantera det denna måndagen jämfört med förra. och just nu kan jag inte hämta energi och kraft, för det finns för mycket som suger ur allt direkt. det blir som plus minus noll. MEN att få vara i det ett par dagar. det gör gott för själen. att få morgonmysa med Sigge är bäst just där och då, men att idag när jag vaknar upp i ett grått varberg inte kunna hämta kraften därifrån. det gör lite ont. men jag lär mig. snart kan jag hämta tillbaka kraften igen. oktober ska bara få ett slut och fötterna ska få fäste igen.
och tills dess, ska jag somna med ett leende på läpparna på kvällarna.
varför?
Jo, för det finns så mycket i mitt liv som är så himla bra trots allt. för att människorna jag har runt omkring mig är av de finaste slag. och för att jag så lyckligt lottad som har dem.
och för att jag måste vara snäll mot mig själv. 
därför! 
 

Vara i det, men inte kunna använda kraften senare.

Tankar Kommentera
Det är måndag igen. En ny vecka som jag börjar hemma. Vår uppsatsplan ska vara inne på onsdag, den ska vara ungefär 10 sidor. vi har skrivit kanske två. och vad gjorde jag? Jo jag åkte till Sthlm i onsdags. Jag stängde av. Åkte ifrån allt. Det är inte likt mig. Det är inte så jag vanligtvis fungerar. men just nu är inget sig likt och jag fungerar inte som jag brukar. Ville och hade behov av att komma iväg. koppla bort. eller jag kanske har behov av det. en längtan. Jag brukar säga att jag åker bort för att hämta energi och kraft. och att jag kan gå utanför dörren, andas in havet och stirra blint på horisonten och känna allt och ingenting, för att sen komma tillbaka in och fokusera igen. Men jag är inte riktigt där. Livet är som på paus nu, och även fast jag känner 100% och älskar att vara i det, så när jag tänker tillbaka så har jag nog inte mer kraft och energi nu än innan promenaden. innan alla minuter stirrandes på horisonten. eller förra månadagen.
Jag åkte till sthlm för att koppla bort och inte tänka på livet här på denna sidan Sverige. men det betyder inte att det är borta när jag kommer tillbaka att jag lättare kan hantera det denna måndagen jämfört med förra. och just nu kan jag inte hämta energi och kraft, för det finns för mycket som suger ur allt direkt. det blir som plus minus noll. MEN att få vara i det ett par dagar. det gör gott för själen. att få morgonmysa med Sigge är bäst just där och då, men att idag när jag vaknar upp i ett grått varberg inte kunna hämta kraften därifrån. det gör lite ont. men jag lär mig. snart kan jag hämta tillbaka kraften igen. oktober ska bara få ett slut och fötterna ska få fäste igen.
och tills dess, ska jag somna med ett leende på läpparna på kvällarna.
varför?
Jo, för det finns så mycket i mitt liv som är så himla bra trots allt. för att människorna jag har runt omkring mig är av de finaste slag. och för att jag så lyckligt lottad som har dem.
och för att jag måste vara snäll mot mig själv. 
därför!