springfort

Det är inte ofta jag ler när väckerklockan ringer. men i lördags morse vaknade jag många gånger innan klockan ringde och önskade varje gång att det skulle vara dags att gå upp. jag ville bara att tiden skulle gå fortare. jag vet att jag kanske låter tjatig och lite som på repeat men hela mitt instruktörshjärta och träningsväsen rysr av välbehag en dag som denna. jag vet att för er träningshatare låter detta helt vansinne... har ni aldrig tränat en hel dag,från 9-17 kan det vara svårt att sätta sig in i hur jag känner. att beskriva min känsla i lördgaskväll när jag kom hem räcker med ett ord, ööööh. jag vet inte riktigt om det var kroppen eller knoppen som vann trötthetsligan. helt slut i hela kroppen. jag hade en helt fantastisk dag och jag hade inte kunnat vara nöjdare om jag så hade varit en sjuårng, hängt på tivoli en hel helg och haft fri tillgång till sockervadd, och när jag kom hem kunde jag inte, trots trötta ben och sladdriga armar inte låta bli att le när jag tänker på hur kul jag har haft det tillsammans med mina vapendragare Linda och Mirre, samt en sissådär 4200 andra nyvunna kamrater. att summera supersaturday med lite text är lika svårt som att försöka beskriva hur leverpastej smakar för en vegan utan luktsinne, men jag tänkte i alla fall försöka...