Jag har under hela den här hösten vart hos en sjukgymnast en gång i veckan. För att göra en lång historia kort, ni som känner mig vet att jag i början av 2014 fick en stressfraktur i höften och har haft en konstant problematik med höften sen 2012 ungefär. Och det gick inte över efter stressfrakturen direkt.
Nu är jag hos Emma, en av sjukgymnasterna vi har på jobbet. När jag idag gör min rehabträning inser jag att jag inte alls tog den på allvar efter stressfrakturen, och gör man inte det, så ja, då skjuter man sig lite i foten. Det blir inte bättre och man kommer tillslut till en ny gräns då man inte kan blunda för det längre. När smärtan tar över inser man att man behöver hjälp.Sagt och gjort. Emma hjälper mig att hitta kärnan till smärtan. Vad framkallar den? Och utan att veta exakt vad den kommer ifrån så fick jag övningar att göra. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, och det har inte blivit bättre.
Är det rörligheten? Nervsystemet? Sätesmusklerna? Ländryggen?
Tålamod.
Min värsta fiende. Jag har inget tålamod.
Fortsätter jobba och hittar nya svagheter. Min kropp har hela tiden kompenserat upp den svaga vänstersidan och jag har bildat ett nytt rörelsemönster.
Jag krigar på med min rehab och jobbar med min aktivering av de inre stabiliserande magmusklerna och rumpan.
Även fast det i två månader nu har känns som ett mörker, två steg fram, ett steg bak, så har vi nu äntligen kommit mer framåt. Jag lär mig mer och det är så sjukt intressant att lära sig och förstå kedjan av hur musklerna jobbar, eller som i mitt fall – täcker upp för varandra. Min kropp har hittat ett sätt att skydda de trötta och dåliga områdena genom att överkompensera med andra, och jag har varit helt omedveten om det. Alltså inte att jag haft ont, utan att andra muskler skapar nya rörelsebanor för att kunna fortsätta kriga. Så smart av kroppen att själv hitta sätt att kunna fortsätta, men ändå så dumt av samma anledning. När man känner smärta och är skadad ska man inte fortsätta kötta på, då ska man vila och läka.
Så nu får jag gå tillbaka och skola om kroppen och hjärnan till att göra ”de rätta” rörelserna, vilket är dödsjobbigt.
Så det är vad jag pysslar med nu. Rehabrehabrehab.
Det tar tid och det måste få göra det.
Tålamod.
